Om man älskar bilar så tänker man kanske att man vill jobba med bilar också. Tänk att ha ett jobb som man älskar. Men jag tycker det verkar fett jobbigt, för tröttnar man på sitt jobb så tröttnar man ju på bilar också, och vad ska man då göra med sitt liv? Därför är jag fett glad att jag inte jobbar med bilar, utan med nåt helt annat, som många tycker är tråkigt men som jag tycker är helt okej.
Fast alla vi som älskar bilar och kör mycket vet ju att vi inte skulle klara oss utan de som jobbar med bilar. Mest tacksam är jag för bärgarna, jag vet inte hur många gånger jag eller någon av mina nära och kära fått hjälp av dem, fler gånger än vi kan räkna antagligen. Och de ska ha all tacksamhet i världen, för det verkar vara ett sjukt jobbigt jobb. Jag har hittat en blogg som en tjej/kvinna (tjej tror jag, men jag är inte säker) som jobbar som bärgare skriver. Hon skriver att det inte är ett jobb utan en livsstil att vara bärgare. Jag vet att det är en klyscha, men på henne verkar det verkligen som att det stämmer. En bärgare har jour sju dagar, då kan telefonen ringa när som helst. Man är ledig var tredje helg, och jobbar oftast från sju på morgonen till ett på natten, utan att hinna äta nåt på hela dan. Bärgartjejen skriver på bloggen att hon haft med sig tre stora starka manliga praktikanter under en sommar, och att ingen av dem pallade. Och då var det på SOMMAREN! Det är ändå ingenting jämfört med vintern, när det är kallt och mörkt och jävligt och folk kör av vägen hela tiden.
Så tänk på bärgarna, och bemöt dem med respekt.